Maarianhome 2005-04-30 Valborgsmässoafton

Valborgsmässoafton 2005-04-30

Det var snack om Strindberg igår.
Hittade en text jag skrev om Hemsöborna som 15-åring:


Drängen Carlsson kommer till Hemsö
Carlsson var född i Värmland hade blivit erbjuden att börja jobba som dräng hos en änka vid namn madame Flod, som allmänt kallades ”moster . Denna madame Flod bodde med sin son Gusten, drängarna Norman och Rundqvist och tjänsteflickorna Klara och Lotten på en ö, i Stockholms skärgård, som kallades Hemsö. Det var dit han nu var på väg. Klara och Lotten hade kommit och hämtat honom till Dalarö med en segelbåt.
Carlsson hade aldrig tidigare varit på sjön, och han hade redan hunnit göra bort sig. Det var när de skulle lägga ut från Dalarö, som en lotspojke för att skoja med honom ropade: ”Båten läcker!” Och Carlsson som tänkte att han som var karl skulle föra befälet, gav en massa tokiga order. Men flickorna hade klarat upp situationen åt honom och nu var de alltså på väg.
Det var kväll och det var redan mörkt så man såg ej långt framför sig, men flickorna kände väl till vattnen och snart hade de styrt in till bryggan på Hemsö. Den var fylld med allehanda fiskedon, nät, ryssjor, strömmingstunnor, långrev och massor med andra doningar. Stugan syntes från stranden och det lyste i fönstren, Carlsson gick uppemot stugan.
Den första som mötte Carlsson var byrackan, som stod och skällde på backen. Så öppnades dörren och en liten gumma steg ut och hälsade Carlsson välkommen till Hemsö och bad honom stiga in. Det var ”moster”. När Carlsson kom in såg han ett litet kök. Madame Flod bad honom sitta ner och få sig en halv. Hon berättade att Gusten och Norman var på jakt och att Rundqvist sov. Orsaken till att han blivit hitkallad var att han skulle förbättra gårdens jordbruk, för sen Floden hade dött hade det inte varit någon ordning på gården alls. Gusten ville bara jaga och brydde sig inte om fast åkrarna förföll.
Dessa ord mötte alltså Carlsson när han kom till Hemsö, och om ni är intresserade av att veta hur det går för Carlsson kan ni läsa Strindbergs ”Hemsöborna”.


8 ./.
En väldisponerad uppsats som håller sig till saken.


Skärgården var bekant för mig, det kan man läsa i nästa uppsats från VC.


Min barndoms somrar
När jag var tre år for jag för första gången till min morfar och mormor med min mamma.
Min morfar och mormor bodde i Nagu. Nagu är en skärgårdskommun i Åboland.
Morfar och mormor bodde på en ö som hette Kirjais. Om man skulle kunna komma till den måste man åka båt.
På den tiden gick det båtar som t.ex. Åland II från Mariehamn. Med den kom man till Korpo, en grannkommun till Nagu. Sen kunde man åka buss till Nagu och därifrån med motorbåt till Kirjais.
Kirjais är en ö med c:a 50 innev. Där finns en by med tre bondgårdar och några enstaka hemman här och där.
Min morfar och mormor bodde i utkanten av byn. Där finns en butik som kallas ”Handeln”, mellan byn och morfars och mormors hus Sandback.
När min mammas semester var slut for hon hem till Åland. Men när vi var och följde henne till bussen, vet jag en som härjade och skrek och ville fara hem med mamma. Men det gick nu inte för sig och jag var tvungen att anpassa mig till dom nya förhållandena. I granngården fanns det en jämnårig pojke som hette Karl-Gustav, men som kallades ”Tutta”. Han blev min bästa vän under de somrar som jag tillbringade i Nagu. Vi lagade lerbullar och vi byggde kojor och vi lekte att vi var bilar och vi tjuvrökte och naturligtvis var det jag som var från stan som blev beskylld för att ha lurat ”Tutta” att röka och det hade jag kanske gjort.
Med min morfar och mormor var jag och fiskade. Det var fisk nästan varje dag på matsedeln, så man tröttnade ju.
Och så fick man följa med till ”Handeln med mormor ibland och köpa ”gott” för ”egna” pengar.
Jag var i Nagu hela somrarna ända till jag började i lycéet. Men när jag började i plugget måste jag komma hem några veckor före skolan började för jag hade ju tagit efter den dialekt dom talade i Nagu. Så jag talade om ”ti tenn, han tenn och mosostoppo”. Jag måste liksom ha en liten avvänjningsperiod före skolan annars skulle jag säkert ha blivit retad av mina kamrater. Det var alltså så som jag tillbringade min barndoms somrar

8+ ./.




28.11 Bengt.
Jag läste för några veckor sen om Bengt i boken ”Bränt barn” av Stig Dagerman. Visserligen är det svårt att beskriva en hel bok på några få sidor i en uppsats men jag skall försöka berätta några episoder från boken.
Boken börjar med ett begravningståg. Det är Bengts mor som har dött. Hon dog av att ha ramlat omkull och slagit sig, när hon var på väg till köttaffären. Bengts far ser inte ut att sörja så mycket eftersom modern inte var så vacker som han ville att kvinnor skulle vara. Bengt som var 20 år sörjde emellertid mycket sin mor.
Efter begravningen när närmaste släkten var på begravningskaffe i ett skilt rum på en restaurang kom kyparn och sa att det var telefon. Bengt sa åt fadern, att det säkert var Berit som ringde. Berit var hans fästmö. När Bengt tog telefonluren och satte den till sitt öra, hörde han en kvinnoröst säga: ”Hej älskling, hur gick det?. Men det var inte Berits röst, så han frågade vem det var.
”Nej men det är ju Gun, känner du inte igen mig?” hörde han i andra ändan av tråden. Då kom han på att hans far hade en älskarinna. Han sade att det var Bengt som talade och då kastade kvinnan på luren.
Efter den stunden hatade han både sin far och Gun. Han tyckte dom var smutsiga, ja alla var smutsiga, det var bara han som var ren.
Men eftersom han gick på föreläsningar på dagarna behövde han pengar så han kunde ju inte visa att han hatade sin far. För att få pengar berättade han roliga historier om tankspridda professorer för sin far när han kom hem från föreläsningarna. Hans far, som tyckte om när andra människor gjorde bort sig, gav honom alltid 10kr.
När han behövde pengar hittade han på nån historia som inte var sann. För han tyckte som så att om man kunde göra andra människor glada så fick man ljuga.
Gun hatade han och hon fick inte komma hem till dem. Men en kväll fick hon komma. Han hade gett lov bara för att han skulle hämnas sin mor. Han skulle inte svara henne, bara ge repliker som påminde om hans mor. Han ville att Gun skulle känna sig skyldig på något sätt. Han hade dukat för 5, men de var bara 4. Han hade dukat för sin mor också. Han hade satt ett ljus vid hennes plats.
Tyvärr tar uppsatshäftet slut nu så om ni vill veta mer om Bengt så kan ni läsa ”Bränt barn” där hat förvandlas till kärlek efter många mödor och besvär.

8+./. Trevlig analys

Tre texter ur mitt 15-åriga liv, hösten 1969. Ett par år senare såg jag filmversionen av Bränt barn på biografen Rita som levde sina sista dar. Jag bodde granne till den då och var en av de få besökarna. Såg också James Brown i nån filmatiserad Soul Revue, det gjorde intryck. Min lärare försökte hjälpa mig med att skriva korrekt svenska och satte röda anmärkningar för orden stan, nån, sa, dom å sen. Det skiter jag fortfarande i. Språket lever och skriftspråket ska väl ha rätt till att vara både dialektalt och talbetonat.
Jag lyssnar till Jose González:

· Veneer, var en platta som jag också köpte i förrgår. Glömde bara bort den i mängden. Hans gitarrklinkande har jag hört både på Bastun, Ruisrock och Club Pamparius (?) på Alvas. Han fick fina recensioner för sin platta i Mojo, så jag tyckte att den kunde införlivas i samlingarna när man fick den för € 11.90

Det har alltså varit Valborg idag och jag vaknade vid 14. Satte genast igång med att förbereda festen. Fixade diskmaskinen, gick ut med hunden, jagade kokosfett i stadens butiker (var slut överallt) och började bränna överloppsträ i en tunna. Rensade upp i trädgården och tittade in i elden tills det var dags att hjälpa till med munkgräddandet som fick ske i rapsolja. Brände rötter och placerade stenar längs blomlanden. På kvällen for vi till skötbåtshamnen. Släpade med överloppsträ dit och satte det på brasan. Drack Gammeldansk och öl. Grillade lite ostkorvar och var social. Anni fick nog vid tio, Riitta vid halvelva. Gick ut i skymningen med hunden innan jag satte mig vid maskinen och började kopiera uppsatser från 1969. Det finns mycket text som jag producerat under min över 40-åriga skrivkunnighet. Ibland orkar jag inte ge allt. Är för det mesta ur form, och sällan är jag nöjd. Det kommer oxo fram alltför ofta i mina dagböcker. Jag beskriver ledan i en enda lång ledsam monolog. Jag känner mig inte så uppskattad som jag tycker mig borde vara. Men vad kan man vänta sig av ett samhälle som ser så långt som näsan bär. Och man vägrar ju att acceptera att man blir dragen vid näsan i ett. Pomperipossa visste det, såg det och vid näsans slut fick hon sig ett kraftigt nyp. Sätter man ut hakan får man vara beredd på att få sig sin dagliga snyting. Bland orkar jag ge tillbaks men det mesta gömmer jag i mitt hjärta och försöker förstå, att fader, dom vet inte vad dom gör, förlåtom oss.

Det har blivit både Strindberg och Dagerman. Liksom Kafka hade dom inte det så lätt. Strindberg kallade sig själv för dåre och skrev försvarstal medan han drack absint och via alkemin försökte skapa guld. Dagerman tog livet av sig. Och jag, jag sitter bara här och försöker lägga ett pussel som på nåt sätt ibland ser ut att bli till nåt, men så slår jag sönder det, drar mig undan och börjar så sakteliga på nytt. Jag tar med mig för många gamla bitar som inte passar in i det nya pusslet och därför skapar onödighet. Det är kanske något sånt som Jose González sjunger om oxo men hans ord når inte fram trots att jag förstår engelska rätt bra. I’d rather he’d sing in Swedish. Men valet är hans. Det blir bara så mycket mera schabloner. Inlärda in- och uttryck. Jag går in i forntiden. Flashback januari 1981 nästa.

1989 Valborgsmässoafton var det och trots att jag hade hotat med att jag skulle låta det gå vilt till är jag ändå kapabel att skriva det här efter att vi kommit hemkörande i Saris bil som luktade kattpiss. Ja man är ju så känslig för lukter nuförtiden när man inte rökt på 13 och nästan en halv månad. Vi var alltså på valborgsfest till Kyrkslätt och vildare hade det väl kunnat gå, vildare till, men inte kan man väl beklaga sig över det. Nu smakar det mest av att ha blivit tillnäpst för att man inte riktigt vet hur man skall ta sig snabbaste och rakaste vägen över Hagalund utan att rådfråga om det. Det var ju inte jag som körde. Nej. Natti natt så småningom rätt snart, för klockan närmar sig redan ½ 3.