2005-04-10 Mors

 2005.04.10 Mors

Clark’s Mootel, Strongs, Chippewa Co, Michigan 2005-04-10

Tjena mors!

Så sitter jag då här i Michigan, nästan på gränsen till Canada. Det är nästan exakt en vecka sen jag lämnade Tommys lägenhet på Borgargatan i Sthlm och begav mig västerut. Allt har gått utmärkt hela tiden, men det tog ett tag att komma in i rytmen. När jag landade i Chicago var klockan bara 12 här, men 20 där. Somnade in hos bekanta vid ca. 16 och vaknade vid midnatt. Gick en femtimmarspromenad i det nattliga Chicago och kom direkt in i stan. Bor en halvtimmes gångväg söder om Chicagos centrum. Hann uppleva en hel del på de fem dagar jag var där. Cyklade och såg mig kring. Berättar mer om det senare.

Hyrde en bil igår för 25 dollar per dag, den billigaste en tvådörrars Pontiac Sunfire, röd och automatväxlad. Sportbil kanske den kunde kallas, ny och går bra efter att jag vant mig vid växeln och andra manicker. Körde vid tretiden ut ur stan mot Milwaukee, en berömd ölstad norr om Chicago. Kom dit vid halv sex och for till Eagles-teatern / The Rave och köpte biljetter till kvällens konsert med Amos Lee, Merle Haggard och Bob Dylan. Tänka sig att jag skulle få se min store idol i hans hemtrakter. Jag har ju tidigare sett honom i Göteborg 78, Stockholm 91 och Roskilde 2002. Han är inte alls lika bra på scen som på skiva. Han börjar bli gammal, blir 64 år 24 maj. Men han håller på ännu och är för det mesta ute på en turné som han kallar ”neverending”, den aldrig upphörande. Nå nångång ska väl även den ta slut, men ännu verkar han pigg och spelsugen. Bandet han hade med sig var inte så bra som de tidigare jag sett. Bäst var en ung violinist som liknade på Mia Björnberg (en studiekompis till mig som jobbar för FST). Det var 5 karlar i bandet, två gitarrister varav den ena liknade Jonny Nordman (läkare och gitarrist i Willycranes), bas och trummor. Basisten verka vara sydamerikan. Det femte var en ung kille som spelade både mandolin, fiol och hawaji-gitarr (pedal steel). Själv stod Dylan framåtlutad över ett elektriskt piano, sjöng med sin lite hesa fula röst och tog tag i ett munspel emellanåt. Han körde låtar från hela sin repertoar, men hade gjort om flere nästan till oigenkännlighet. Bäst tyckte jag en låt från ”Blonde on Blonde” från 1967 fungerade: ”Absolutely Sweet Marie”. Annars håsa han rätt mycket. För att det skulle svänga trodde speciellt de yngre i orkestern att man måste spela högt, ju högre volym desto bättre. Där hade dom nog fel. Som extranummer spelades ”All Along the Watchtower” som Jimi Hendrix gjort berömd. Dylans senaste version gick i ett långsammare gungande tempo och det funkade utmärkt. Alla var klädda i svart och fyra av gubbarna hade hatt. Dylan ena gitarristen, basisten och trummisen. Den andra gitarristen som börjat få flint skulle nog ha behövt en hatt för att hålla tonerna i styr. Jag stod först 20m från bandet i den stora salen och kunde se att Dylan bar svartvita skor och hade spännen på sin egendomliga svarta jack-kavaj. Vid extranumret trängde jag mig fram ända till ett staket som var uppsatt som skydd och var då bara tio meter från ZimmerMannen. Svettdroppar hängde från hans stora kran. Det är varmt att stå i rampljuset och ge järnet när man är 63. Försökte ta bilder med min mobil men dom blev inget vidare. Var en upplevelse som var värd dom 50 dollarna i inträde. Annars skiljde sig musiken inte så mycket från den som kan höras när det spelas upp till dans på Arkipelag. Soundway där tycker jag är ett bättre band än Dylans, men dom saknar hans karisma. Du som lyssnat på alla mina radioprogram förstår väl vad jag pratar om?

Vid ½ 12 när konserten var över begav jag mig norröver för att se hur långt jag skulle hinna innan jag blev för trött. Körde i natten och såg mig förundrad omkring i detta underliga land. Stannade och åt Kentucky Fried Chicken på väg ut ur Milwaukee och körde på i mörkret. Lyssnade på radio, men när jag tröttnat på det sorlet satte jag på Rolling Stones och deras LP från 1966, Beggars Banquet, en annan av mina favoriter. Bensinen höll på att ta slut så jag försökte stanna på olika platser och tanka, men apparaterna ville inte ha mitt kort. När bensinen var nästan slut i Dodge County blev jag upphunnen av en polis som undrade varför jag inte stannat för rött, inte hade bakljusen på och inte stannade direkt när han började blinka med sina stora taklysen. Jag var på väg från en tankstation till en annan, över en bro, och hade glömt att sätta på ljusen (på vår Volvo sätts de på när man startar, inte denna Pontiac). Jag iddes inte förstå att man även behövde stanna för rödljus när man svänger och det inte finns någon annan trafik. Snuten dök upp ur intet och ville se mitt körkört och pass. När han kollat dem en stund och jag förklarat att jag ännu inte var van vid bilen och på jakt efter bensin så sa han att det låg en större stad en 10-20 miles norröver och att dom borde ha nattöppna bemannade stationer. Jag tackade och körde vidare med hjärtat i halsgropen. Bensinen räckte de 20 km som var kvar till staden Oconto, tror jag det var och där fanns en automat som acceptera mitt visakort. Körde vidare och när det börja gry satte jag i Dylans Selfportrait i CD-spelaren. En konstig LP från 1970 som det tog länge för mig att förstå. Den är lite ojämn men har många fina folkvisor och schlagers på sig, är egentligen en salig blandig med mycket country. Dylan sa då att man måste ha gått igenom två skilsmässor för att riktigt förstå sig på den musiken. Kanske det. Jag har i alla fall ju äldre jag blivit uppskattat bra countrysångare som Johnny Cash och Emmylou Harris mer och mer. Det var speciellt en låt ”Take a message to Mary” som jag ville höra när jag köpte CD-versionen i Chicago.  Den handlar om en man som vill att nån ska hälsa till Maria, men inte berätta att han hamnat i fängelse. Man kan berätta att han måste stanna nån annanstans, farit till sjöss eller till Timbuktu. Det är kallt i cellen och det är det också denna natt på Mootellet i Strongs 3 km från Eckerman. Mootel med två o:n heter det för att det har nånslags ko-tema. Har en bild av en ko på dörren och bilder av jägare och fiskare på väggarna. Här jagas björn, varg, räv och mårdhund, och fiskas forell.

Det är vackert här, naturen påminner om norra Sverige och Finland. Mycket sjöar, björkar och gran. Det var med spänning jag fortsatte färden från Escanaba där jag fått mig morgonkaffe på en Burger King. Klockan var då kvart i sex i Chicago, men ¼ i 7 i Michigan. Dom har annan tid här och därför var hamburgerbaren redan öppen, öppna 6. På sjön låg isen ännu kvar vid stränderna och lite snöhögar fanns det här och där, men våren är definitivt på väg. I Chicago blommade liljor och snödroppar. Här ännu inget, men säkert om ett par dar. Jag åkte sakta genom naturskyddsområden och längs järnvägen, som var det som fick folk att flytta hit i början av 1900-talet. Man körde ånglok med trä som last och tåget behövde vatten var tionde engelsk mil så det växte upp samhällen längs järnvägen. Först ut var en Mr Eckerman som 1889 sägs ha grundat samhället. När jag vid ½ 10 kom fram till Eckerman fotograferade jag vägskylten och gick sedan in till posten  som ännu finns kvar trots att många andra dragits in. Damen på posten berättade att Mr. Eckerman var driftig. Först köpte han marken och sålde sen vidare med stor vinst till järnvägsbolaget. Det lär bo ett par hundra personer här lite utspritt. Jag körde vidare för att se hur Paradise, som ligger 20 miles norröver, såg ut och om det skulle finnas någonstans att ta in och sova ut på. Det fanns det, men jag ville kolla hur dom motell som låg närmare Eckerman såg ut så jag tog mig ända ut på udden Whitefish Point där det fanns en fyr och for sedan tillbaka till Paradise, fotograferade lite och blev inbjuden till ett par som sålde skinn av mård, grävling och räv. Jag ville inte köpa men lyssnade gärna på vad tanten hade att säga om sitt liv där och sina barn och barnbarn.

När jag kört förbi Eckerman och tagit av på en huvudväg kom jag till Strongs där jag valde att ta in på kotellet för det var billigt och bra, 30 dollar natten, men lite kallt. Jag var så trött att när jag skulle sätta nyckeln i bildörren för att flytta den så satte jag i rumsdörrsnyckeln. Jag behövde alltså sömn och det fick jag. Sov i fyra timmar. Satte klockan på ringning så att jag inte skulle komma in i en riktigt fel rytm igen. Nu är klockan 11 i Finland, alltså 4 här och jag måste knyta mig igen. Fortsätter att skriva imorgon.  

Din Son