Maarianhome 2005-04-24 Bö

 2005.04.24 Bö again, naturally

Maarianhome 2005-04-24

Madness madness war!

Bäste broder.

Jag trodde jag var hemma, men i de allra närmaste knutarna vill man veta var jag är. Jag e här men …

Your body’s here with me, but your love is on the other end of town…

Den e int ens här eller där, den kanske e nånannanstans.

Tack för messet, det nådde mig efter att jag försökt vila ut ett tag på Hotel Hafnia, efter en sömning dags färd mot natt. Bra citat av Lennon och Jagger, jag tror jag löste pusslet direkt, men jag kan ju ha fel.

Tack för välkomnandet, det kan behövas, det finns risk för att det är få som vill ha mig stickande around.

Stack från Tórshavn fredag morgon. Hade klockan att ringa på sex, men orkade inte upp före 25 över. Betydde att jag missat frukosten och när jag kom ner i receptionen ville de nog ha betalt, men nån frukost var det inte tal om. Utlovades en kaffe om jag var snabb. Var så snabb att jag hann med två skinksmörgåsar. en juice och koppen kaffe på det. Bussen väntade irriterat, men väntade. Ut i obygden spaced out. Tog fram Canonen och registrerade de förbiflyktande landskapen. På Varda flygstation fanns det alldeles tillräckligt med tid. Hann både köpa lunnestrumpor och en kaffe och snacka väsentligheter med Nina Gran, innan planet lyfte. Vägen över Atlanten västerut satt jag försjunken i Uncut, och mitt i alltihop var jag på Kastrup där det bara var att åka vidare till Dyssegård, och Fruevej 34 i Söborg. Kändes hemvant. Pluggade in Compaqen och skrev det mesta av en officiell Tórshavnsrapport.

Vid 1sex kom Peter efter att ha träffat socialministern och vi hoppade in i Opeln och försökte ringla oss ut ur stan. Det var helgkaos på gång och det blev krypfart mot Slagelse. Tog 3 och ½ istället för hälften som vanligt. Galal hade förutsett förseningen så maten väntade nästintill klar när vi kom fram till deras sommerhus. Hade en givande kväll där vi uppdaterade varandra på vad som skett sen i somras. Jag trivs i deras sällskap och tyckte jag fick sagt rätt mycket som jag annars kniper käft om. Följande morgon körde dom mig till Slagelse station, och tåget gick direkt till Kastrup där jag hade några timmar på mig att pränta ner digitalt vad jag skrivit för hand om vår primavera español –92.

Susade vidare till ARN och tog bussen in till Cityterminalen. Messade på vägen in till Ludde och Tommy att jag hade några timmar att spendera i stan. Bosse reagerade och efter att ha varit på Mega  och inhandlat tre CDn tog jag mig mot Söder. Det var rea på Mega och för en cd betalade man 98 spänn, för två 89 och för tre 79 per styck. Efter en hel del schackrande föll valet på:

·         Oh Mercy, inledningen på Dylans tredje storhetsperiod. Jag har sökt den ett tag och nu fanns den där till ett schantibelt pris. ”Everything is Broken” och ”Political World” är väl de låtar som fastnar först. Valde bort soundtracket till Pat Garrett & Billy the Kid och Dylan & Dead, de får stå över till en annan om-gång.

·         Hissing of the Summer Lawns, den Mitchellplatta jag faktiskt lyssnat mest till. Hade den dock aldrig som vinyl, bara på kassett och det räknas väl inte. Ett minne från tiden i Alberga då Inga köpte den och vi snöade in.

·         Led Zeppelin II. Tvekade mellan I & II. Båda har försvunnit ur min vinylsamling. Lånade väl ut dom och litade på låntagaren eller eget minne. Båda är väck… Soundtracks of my life 68-69.

Passade sedan som snabbast på att kika in i Multikultis fönster. Utanför stod Chicagoborn Sebastian Voegler. Växlade en hel del ord innan han gick in i trumaffärn på Götgatan och jag vandrade upp mot Mosebacke torg och en encounter med Wadmans. Det blev en fransk visit, men jag hann få mig biff till livs. Hastade tillbaks till Cityterminalen och bussen mot Kapellskär. Åkte över havet, var hemma vid 00:13, Saturday morn a.m.

Jaha, vad är det då som är så ”puzzling ’bout my natural game”? Vet det knappt själv, men jag har några ledtrådar. Försöker leka Harry Haller och få nåt till stånd innan jag kolar, förhoppningsvis inte för egen hand. Döden lurar bakom knuten, och sträcker rentav ut sig i ljusan dag. Jag försöker göra upp med ”every glow that laid him down” och försona mig med att ödet var detta, detta svårartade liv som har sina dalgångar och höjdpunkter. Känns ibland som jag bara har dalgångarna kvar, de höjdpunkter som ännu är obestigna känns emellanåt ouppnåeliga. Jag söker min fader, nån som kan fungera som ett ”guiding light” när jag är ”lost in the rain in Juarez and it’s Easter time too”. Jag försöker undvika att bli slav under TVn, staden och familjen. Jag försöker nå mina drömmar innan de bleknar. Sakteliga tar krafterna slut, ebbar ut, och jag har knappast styrka att stå upp och ta ett skjut till. Den dan den sorgen, brukar man visst säga. Jag försöker leva här och nu. Det är väl det som är spelets regler och jag vägrar spela falskt.

Har försökt spela med efter bästa förmåga idag men till slut blev det fnurr på tråden i alla fall. Jag sade att jag skulle ut med hunden, gick till Alva’s för att kolla in The Jasmines. Hunden väntade i Tonys bil, och var nöjd med det. Den som inte var nöjd var min husfru som krävde förklaring. Den jag gav accepterades inte, så jag gick ut igen.. Orkade mig tillbaka för en timme sedan, och skrev ner detta. Dags för natty dread att natta in. Heaven bless us all.

Puzzling Papa

Daddy Cool

Old man,

                 Take a look at yourself, I’m a lot like you

                 Mr. Krause, I presume

                                   If you are Stan

                                   Then I am Ollie

                                                    The Way Past Midnite Rover

                                                    My name is Eckerman, Tom Eckerman

                                                                                       Not Edkerman or Ickerman

Nor Ackermann,

Just Tom.

                 Tom Tung.

                                   Om Du förstår?

Cool Runnings.