Maarianhome 2005-04-16 Sage

 2005.04.16 Sage

På väg över Grönland 2005-04-16

Hej Sage.

Här i fåtöljen är det trångt när klockan visar 04:43 HKI-tajm. Jag tänkte ta passa på att tacka för gästfriheten i Chicago. Det var fina dagar jag hade där i USA. Jag fick rå mig själv och komma och gå som jag ville, no sweat. Du verkar däremot ha det lite stressigt med jobb som måste göras och vara klara innan dead-lajn. 

Jag vet hur det kan kännas, tror jag. Jag jobbade på 80- och speciellt på 90-talet med direktsända radioshower för YLE i Helsinki. Då gällde det att vara beredd, redo, färdig när programmen skulle gå ut i etern. Dessutom blev det mer och mer självkör så man skulle kunna tekniken samtidigt som man skulle ha nåt att säga. Jag hade alltid färdiga manus så att det inte skulle bli blackout. En återkommande mardröm jag hade på den tiden var att jag hade glömt att ta med mig någon skiva jag planerat spela och sen mitt under sändning blev tvungen att hämta den i skivarkivet tre våningar ner. Det strulade alltid i hissen i drömmen och jag vaknade  kallsvettig. Det hände också i denna verklighet att det under sändning faktiskt visade sig att jag glömt nån skiva i spelaren hemma som jag skulle ha med i mina program. Då fick man improvisera och det gick det med. Why worry? Ja man kan ju undra varför man är skapt sådan. Det kanske kommer från morsan, en hel del faktiskt.

Det är lite tidigt att titta tillbaka på de intensiva 12 dagarna i USA, varav 8 i Chicago. Jag kände på mig att det skulle ha funnits så mycket att ta reda på ännu, så eftersmaken blev att jag vill ha mer. Men jag är nog mogen för att fara hem oxo. Blir inte så mycket vila där heller. Livsloket puffar och ångar på. Nuff said. Var intressant att besöka Chess imorse och vi började genast med guiden Kevin smida planer på  att låta Doctor Root komma över och spela blues och undervisa i munspel på en workshop. Han hade också en rap-artist han ville puffa. Det blir kanske Chicagotema på nästa Winter Jazz & Blues. Det går alltid att drömma men det skall göras också. Vet inte om krafterna räcker till. Varför är frågan som återkommer ”time after time”  Ibland kan det vara för sent. Hann aldrig hälsa från Sven Zetterberg till Jimmy Johnson, han dog i onsdags. För honom var mycket för sent. Fick aldrig ersättning för att han skrev Johnny B. Goode. Chuck Berry tog hand om stålarna, eller kanske det var Chess, eller några andra vita. Dom verkar lite bittra, även om Willie Dixon sa att man som svart musiker skulle lära sig att bli smart, inte slå tillbaks. Hela Dixon-dynastin håller förresten på att dö ut. Både hans son och dotter dog inom 13 månader i början på millenniet. Hon av en tumör, han i en trafikolycka.

Jag är glad för att jag kom mig iväg uppöver, även om det kändes lite ensamt. Men ensam trivs jag för det mesta bra. Jag har ett behov av att dra mig undan, kolla välden från utsidan och inte behöva komma med så mycket input själv. Jag klarar dock inte av det så länge och slår mig snabbt i slang med nån främling som snart är en bekant. När jag var i Egypten vintern 1978 blev jag trött på att ha folk omkring mig i ett och det irriterade mig att jag inte fick vara ifred. Alltid var det nån som kom fram och sade ustad eller mister och ville ha nåt, eller veta nåt. Jag tog mig ut liftandes till El Alamein vid Medelhavets sandstrand och beslöt mig för att leva eremitliv ett tag. Byggde mig ett bo genom att gräva en grop i sanden. Låg i gropen och sov med sand överallt, till och med mellan tänderna. Väcktes på morgonen av en vakt på kamel som undrade vad jag gjorde där och vad jag ville. Jag ville ha lugn och ro. Det tog dock inte många timmar innan jag spanade in ett hotell i fjärran, och snart var jag i baren och diskutrerade politik och Ensio Siilasvuo med bartendern. Så mycket eremitliv klarade jag av då, och jag har inte blivit så mycket bättre. Nu sysslar jag med att försöka vara ”ensam tillsammans” och försöker få förståelse av omvärlden för det.

Jag hittade inte min fader i USA men det hade jag väl inte tänkt mig heller. Bara komma en bit närmare. Veckorna har kännetecknats av att USA flaggat på halvstång mest hela tiden. Måste väl vara för att El Papa gått hädan. I USA verkar man flagga dygnet runt. I Finland får man skit om man inte tar ner fanan vid skymningen. Det är bara över midsommar som den får vara uppe dygnet runt men då finns det ju knappast nån gryning heller. Var synd att höra att Du inte har nån kontakt med din far. Så dålig kan han väl inte vara. Du har nog kommit i kläm mellan din mor och honom. Jag hade aldrig nån chans att träffa min far. Liksom de flesta Eckermän försvann han utan att be om lov. TBCn var det visst som tog honom 1955. Medelhavet tog farfar 1931. Ändå finns dom närvarande i mitt liv, kanske mycket mer än om de funnits tillgängliga.

Som sagt, jag vill tacka så mycket för att jag fick stanna hos er och framförallt använda internet-uppkopplingen. Den gjorde att jag kunde kolla vad för paller de skrev och radierade på Jåland under tiden jag var borta. Kunde också meddela mig med jobbet och hemmet. De verkar oroa sig för mig. ”Don’t worry ’bout a thing, ’cause everything’s gonna be alright” som Marley sjöng i ”Three Little Birds” Tacka Larry för att han fixa in mig gratis på Park West och hälsa honom att han är välkommen anytime till M:home och Jåland. Han verkar ha idéer som vi i stan kanske kunde köpa med tanke på utsmyckningen av stan. Håhåjaja, det börjar bli dags att sätta sig in i byråkratin och administrerandet igen. ”Do for others, what others do for you” som Dylan sjunger i ”Forever Young”.

May you stay forever whereever you feel at home, Sage.

Take care, det går vilt till därute.

All the best

From 

Tom