2005-04-06 Maggie May

 2005.04.06 ...it Maggie May...

2255 S Michigan Avenue, Chicago, 2005-04-06

…it Maggie May…

10:21 i Maarianhome, 02:22 i Chicago och baken är öm. Tog mig ner till Burger King och fick frukosten serverad. Norröver på cykel och vid tolvtiden hade jag hittat till N Michigan Ave 155. Åkte 6 vån. upp och frågade efter atty Tim Eckerman. Var inte inne, men kom strax. En 57-årig man med stora stålbågade glasögon och en långtgången flint. Var inte den slipsknekt jag befarade, utan en avslappnat klädd jämnlång man som hade motionscykel på kontoret och en soffa belamrad med papper av olika slag. Frågade efter hans rötter och han trodde att  hans farföräldrar kommit från Dresden, eller så var det för fler generationer sedan. Han hade själv inga barn men hade gift sig för tre år sen. Dom hade tänkt på att adoptera men det var struligt. Hans stora sorg i livet var att han inte hade några barn. Han berättade att han hade en kusin som hette Tom E och som bodde i Texas. Dom hade inte haft kontakt på ett bra tag. Toms syster hade dött i cancer i tonåren och han hade tagit det hårt och dragit sig undan allt. Jobbade i militären och hade väl halvtomhalvt börjat pensionera sig, half-retired som uttrycket är här. Tims föräldrar hade fått nån släktutredning, som han skulle ta kopior på, så kunde vi träffas och äta lunch om en vecka. Han tar väl inte betalt för det? Jag  är extra alert efter fallet med Gurkan Björkqvist. Red Alert.

Skaffade telefonkort till mobilen idag så nu är det lättare att ringa runt och forska vidare bland hyresbilar och konsertarrangörer. Det tar emot att jobba, jag har ju semester. Men kan inte hålla mig. Skjuter i alla fall upp ringandet tills imorgon. Ringde Jåland och väckte Riitta 00:20 /  08:20. Det såg ut att bli en varm solig vardag i M:home, säkert nästan lika fin som dagen här med gassande sol och bara lite vind. Cyklade upp till Lincoln Park Zoo och hälsade på släkten. Tänkte ta ett foto med fyra lejon omkring mig och texten The King of the Jungle men apparaten ville inte svälja min 5-dollars sedel, så det fick va. Såg mig omkring i olika typer av  kvarter, åkte längs sjön och genom stora parken, där H.C. Andersen satt staty med blomkvast kvar i famnen sedan 200-årsdagen. Finns cykelfiler längs de flesta leder och svetten lackade när jag trampade fram på tvåan - Flåset beror nog inte bara på medicinintaget utan lika mycket eller mer på att Camel innehåller:

Tar 10 mg; Nicotine 0,9 mg; Carbonmonoxide10 mg.

På Duty Free Sale Only står det Smoking seriously harms you and others around you. Smoke contains benzene, nitrosamines, formaldehyde and hydrogen cyanide.

·         Rökpaus

Var inne hos en pakistanier och tittade efter cigs. Han verkade bara ha Pall Mall så jag vände om för det var kö. Han ville dock inte ge sig så lätt, och ropade efter mig vad jag sökte. Camel. Jo, det hade han visst och gav mig en dubbelbox Hard Pack Camel med bonuskuponger. Fick två paket specialförpackade för nåt på 6 dollar.

På de inhemska paketen står det: Turkish tobacco is the world’s smoothest, most aromatic leaf. Blending it with more robust domestic tobaccos is the secret to Camel’s distinctive flavor and world – class smoothness. Gjorda i Winston – Salem, N.N. 27102, USA. Baksidans minareter och palmer täcks inte av vitt plakat med svart ram ikring. På sidan varnar läkare småstilt för att gravida kvinnor kan skada foster och leda till förtidig födsel och låg födslovikt. Sage hade hört rykten om att tobaksbolagen blandat nånslags plast i cigaretter för att de skulle bli ännu mer vanebildande. Moderna skrönor. I människokroppen har en tysk plastifierat döda och gjort moderna mumier av dem. Utställningen Bodyworlds visas på Museum of Arts & Sciences på 57nde gatan S. Kanske tar mig dit imorgon, nu när jag redan gjort Downtown och Northside.

Var inne på Tower Records men hittade inte nåt köpvärt till passligt pris. De två album jag ville ha fanns packade i boxar på tre. Dylan’s Oh Mercy tillsammans med Time out of mind (har) och Love & Theft (har) och Rod Stewart’s Never a dull moment med hans Mercury-år samlade på en trippel. Every Picture tells a story (med Maggie May) har jag som vinyl och det var egentligen mest ”What Made Milwaukee Famous” från Never a Dull Moment (?) jag var på jakt efter. Kanske jag hittar den nånannanstans, Kanske t.o.m. i Milwaukee. Var även in på Auditoriumteaterns Box Office och frågade efter promotorn för showen. JAM heter dom, får försöka ringa upp imorrn. Var helt slut när jag kom ”hem”. Lade mig svettig och läste ut Alkemisten. Somnade in sött och väcktes vid 22 av Sage som frågade om jag inte skulle komma med och lyssna på Devils in the Woodpile på klubben Hangout, Jag hoppade ner från loftet i loftet, tvättade armhålorna och satte på mig en svart t-skjorta och åkte ut till ett industriområde där det fanns en trevlig liten klubb och en trio som spelade contemporary modern bluegrass.  Ståbas, dobro och tvättbräda. Drack först en Rolling Rock, sen en Sierra Nevada Ale och till slut en Local Honker som hade en gås som ölkran.

Efter att bandet slutat spela och det blev möjligt att snacka satt Jeff från kollektivet och underhöll med stories från utställningen Bodyworlds. Han hade följt dess färd runt jorden från Tyskland till Japan och England och L.A. I Chicago hade den inte väckt lika stora motreaktioner som på många andra ställen. I Tokyo hade någon kastat ett svart skynke över en utställd dissekrerad kvinnokropp med ett foster i åttonde månaden. Man splittar upp kroppen först och sätter sedan ihop den med nånslags plast. En ung kvinna som sett utställningen var mycket tagen och fundersam. Hon påstod att hon sällan tänker på dödlighet. ”Jo, det gör Eckerman, every day”, sa jag. Försökte få in en fot i konversationen men den var amerikanskt intensiv, outputten var god. Här känner man sig förresten inte well, utan good. Jo, jag sade att döden den tänker jag på vareviga dag. När en man är 20 tänker han på sex 6 ggr i timmen, har nån psykolog hävdat. Döden kanske bara 6 ggr per vecka. När man är femtio plus blir det döden 6ggr i timmen och sex mera sällan. Annat är det i Mexico, där Cinco de Mayo är en riktig karneval och inte tillnärmelsevis lika kommersiell som Halloween. Snart är dock den här stan lika spanskspråkig som Washington D.C.

i Adios !

för detta dygn

Tom Slimey