2005-04-02 Riitta
M/S Ålandsfärjan 2005-04-02
Kära Riitta.
If today was not an endless highway,
If tonite was not a crooked trail,
If tomorrow wasn’t such a long time,
Would I lay in my bed once again.
Hela mitt liv har jag slitits mellan mitt hem och mina drömmar. Jag har haft svårt att tro på att dom ska finnas där jag råkat slå ner mina bopålar. När jag var 20 fanns dom absolut inte i Maarianhome, kanske österut, söderut eller västerut. Jag kommer ihåg när jag flyttat in i Rekola – Koivukylä och Nalle och Bö var på besök. I trappuppgången hade jag satt upp mitt namn bland idel finska. Tyvärr fanns det inte C i det finska alfabetet så det blev TOM E KERMAN. Nalle tyckte det lät kul. Jag kände mig lite glassig, lite speciell, the cream of the crop. Men ändå kände jag mig inte hemma där i Kivikylä och hoppade genast på tåget när Mica erbjöd mig ett rum i det nystartade kollektivet på Impilaxvägen i hörnet av Ring 1ttan och Tarvovägen.
Jag hade svårt att anpassa mig till Finland och försökte undvika finlandssvenskar. Ändå var det såna som jag råkade bo ihop med, förutom Inga som var född i Japan av en amerikansk mamma och norsk diplomat. Annars var det bara finlandssvenska helsingforsare; Janne, Mona, Mica, Pilen, Mimsen, Vimssi (Tom Kenneth) och Anne. Senare flyttade Richard och Pia in ett tag efter jag flyttat ut till det lilla huset bredvid, but I fucked it. Sen kom Johan Donner med Chris af Enehjelm i släptåg. I Alberga gård bodde Anita Mikkonen och på vägen dit ett äldre finskt par som varit dräng och piga på gården.
Och så vandrade ju Pankka ut och in, för det mesta stinkande och bakfull. Han hade kommit från Viborg under kriget och bodde både av och an i skogen. Janne plockade upp honom och lät honom bo hos oss om han skötte sig. Det var svårt. Fick han pengar för att gå till Maximarket och köpa mat försvann han för att två veckor senare komma tillbaka med en kass full av ruttna apelsiner som han hittat i nån container. Han är säkert död nu. Han måste ha varit närmare 50 då och sliten. Såg honom senast 1979 vid midsommarkokkon vi hade på berget där Nokia nu byggt sina hus.
Juan bodde också där ett tag, en chilenare som Mona hade nåt ihop med innan hon for till Frankrike och hade ihop det med Gerard, en kille som hörde till det gäng fransoser vi kände. Parisare som flyttat ut till en gammal prästgård i Normandie. Jag var där hösten 1977 på mellanlandning från London och Irland och på väg till Genève. Följande vår flyttade Mona och Gerard till Lot-et-Garonne och då var jag hos dem 4 veckor och hjälpte till med att sälja honung och smycken på torget i Cahors. Det var andra resor det, 9 och 4 månader, åren 77-78. Jag hade ju inte tänkt komma tillbacka till Finnlandet. Tänkte ta mig västerut, kanske slå mig ner i Göteborg, i Haga där Janne Kaila bodde då. Men så träffade jag Tea via Hanna ”Roope” Varis, min spirituella lillasyster och på den vägen blev det en hel massa år, fram till 98 då vi flyttade till Åland. Tea flyttade ju till Wien där jag lämnade henne i december 79, och sen lämnade hon mig.
Det var inte lätt att vara i det hårda Helsingfors för en mjukis som mig, jag fick mina törnar. En gång gick jag och sjöng på den version av ”Man of constant sorrow” som Dylan gjorde på sin första platta 1962
I am man of constant sorrow
I’ve seen trouble all my days
If I had known how you’d treat me
Honey, I never would have come
I’m going back to Mariehamn
Place where I was born and raised
Att jag bytte ut originalets Birmingham mot Mariehamn skrattade Nalle åt, vet inte om han tyckte det var fyndigt eller fånigt. Nalle ja, inte min bror Ray utan Smedsin, honom kände jag genast igen när han kom vandrande från båten en dag sommaren 1974 på väg upp från Lund till stugan i Geta. Nu är han i Nagu och letar efter sig själv och verkar ha funnit nånslags ro och tillfredställelse där.
· rök och ölpaus
I baren är det stojjit. Trubaduren drar ”Still got the blues” på sin elgitarr med maskiner som komp.
Jag fick ett kort från Mats Wahl idag. Han tyckte att det verkar som om jag dricker för mycket. Tyckte jag skulle akta mig. Jag håller mig till öl för tillfället: Stallhagen pale ale och en 40 cl Lapin Kulta III. Ringde Tommy som just avslutat sin arbetsdag som likbilschaufför. Kör lik från hemmen, där gamla dör, till bårhuset. ”Makabert”, sa jag. ”Inte så farligt”, sa han. Idag hade det varit barn på bårhuset och då tog det lite på. Han var trött så det kanske inte blir nåt Anitas Livs på Hornsgatan. Undrade om han ville ha nåt taxfree, cigaretter? Nej han har ”slutat” sa han, men en liten whiskey är aldrig fel. Får väl ta en sväng till snabbköpet innan vi landar i Kapellskär om 35 minuter
Första gången jag var i USA, september 1990, fick jag beställning på nån elektronisk mojäng som Tommy ville ha, nåt man kunde sampla ljud med. En stor jävla mojäng som idag säkert skulle rymmas i ett elektroniskt chip. När jag steg av på JFK log Bush den äldre från ett foto i tullen. Undrar om Mister Doble U (som Fidel kallar honom) blickar ner på mig på O’Hare i Chicago om 22 timmar. Det blir lite svårt med tidsomställningen, men jag får väl ta det lugnt de första dagarna. Första gången 1990 sov jag inte på närmare 40 timmar. Åkte in till busstationen på 42nd Street och tog en Greyhound söderut. Tänkte stanna till i Washington på kvällen, men det blev så sent att jag bestämde mig för att åka förbi och ta raka vägen till Virginia och Colonial Williamsburg. När jag kom fram på söndag eftermiddag var jag så speedad att jag inte kunde somna på hotellet och hoppade på så sätt över en natts sömn helt och hållet. Det var lite segt till att börja med, men en whiskey i hotellbaren med Mats Wahl följande kväll piggade upp. Hade då varit till butiken på dagen för att se vad för slags öl dom hade i Virginia. Det fanns både från Boston och Milwaukee.
Flight SK947 / Över södra Grönland 2005-04-03
Långsamma timmar, långsamma timmar, sjöng Pugh nångång för länge sen. Halvvägs från Stockholm till Chicago 10972 m / 36000 ft högt uppe. Lulu skriker ”Shout” ur lurarna och det är lite trångt för mina ben och min maskin. Vore vi på marken skulle det gå 850 km / 535 miles i timmen. Nyser ofta, fick lite kallt hos Tommy igår där vi satt vid köksbordet till lite över ett i natt. Han hade fönstret öppet och aprilkvällen var kylig på Söder.
Måste fylla i en blankett i morse på Arlanda där det efterfrågades om jag varit åtalad eller straffad för något, eller om jag begärt åtalseftergift nån gång. Jag kryssade i nej och hoppades att inte några internationella register ännu skall ha fått min dom från 11.3. registrerad. Otroligt att dom kan få dit en utan att man gjort något brottsligt. Om inte annat så skall historien frikänna mig, ”la historia me absolvera” som Castros senare tryckta tal inför Battistas domstol lät på 50-talet. ”To live outside the law you must be honest” som Zimmermann skrev på 60 talet. Jussi Pajunen mokade två gånger 1971 enligt gårdagens Ilta-Sanomat. Han hade blivit straffad för att ha rökt och innehaft hasch. Nu blir han trots det Helsingfors nya stadsdirektör, representerar Kokoomus, högern.
Jag rörde mig i samma kretsar som han då i början på 70-talet. Liftade till Hellsinki och hälsade på Ulla Strandberg och tvillingsystrarna Anttila, diplomatbarnen som bodde ovanför Safari Club på Eriksgatan 14. Deras farsa var ambassadör i Haag och var morsan var vet jag inte. Vi hade lägenheten för oss själva.. ”Of the two sisters I loved the young”. We låg på golvet i deras kök och lyssnade på Blonde on Blonde nätterna igenom. På kvällarna hängde vi utanför Bio-Bio och jag bommade pengar till resan tillbaka till Nådendal. Där Finska bokhandeln ligger nu fanns på andra våningen ett Cafe Nissen, men dit var inte långhåriga ynglingar i afganpäls välkomna. De hade hittat tomma tuber med Codesan under borden och misstänkte missbruk. Det var väl vid den tiden du flyttade till Hesa. För mig skulle det ta 3 år i Lysse och ett år i Uppsala innan det blev Helsingfors för 23 år. Det räcker.
Jag har mina minnen spridda runt världen och aldrig kan jag väl ens få en liten del av dem samlade på enda plats i mitt eget space. Det finns inte rum, för det kommer nya hela tiden och raderar andra, tror jag. Minnet kan väl inte vara oändligt? Nån gång måste väl hårdskivan bli full. Och kapaciteten minskar för varje gram alkohol hjärnan närs med, påstås det åtminstone. Men så påstås det också att vi egentligen bara använder en liten del av hjärnans kapacitet.
Många minnen har kommit tillbaka och aktiverats när jag tittat i mina hjälplösa dagboksanteckningar som jag gjort under åren. Mycket kom tillbaka när jag rotade i och redde upp i de arkiv som fanns i morsans källare. Mina teckningar och målningar från 1970 var förvånansvärt avslöjande och det fanns en hel del som jag inte skulle ha nåt emot att ställa ut nånstans i stan. Sätta dom i passepartout, glasa in. Får se om jag orkar och hinner. Tiden är inte obegränsad. Av dagboksanteckningarna har jag speciellt tittat på dem från 2003 och 1987.
2003 började jag skriva efter midsommar och antecknade kort om vår resa till Köpenhamn, och jazzfestivalen där. Jag mådde kufiskt och trivdes inte alls med mig själv. Bjöd till, men det var tungt. Sedan lossnade det på hösten när jag varit i Uppsala ett tag och började skriva av mig upplevelser både i dagboksform och sedan i artikelform som Vida Värden till Nyan. Vår resa till Sevilla var både givande och slitsam. Du med dina önskemål om kamera och batterier och jag som bara ville höra musiken och inte dra omkring och shoppa. Och du fick mig på dåligt humör med dina krav på hur jag skall va och göra. Du kanske tycker att jag är likadan, men vi är ju det inte hela tiden, bara i valsituationer och när det gäller tidsdisposition. Nu har du tid, men inte förmågan. Jag har min tid och försöker tro på att jag har förmåga att uppfylla drömmar och planer. Det gjorde jag ju delvis i Uppsala hösten 2003 också, även om jag kände mig sliten mellan ö och fastland, frihet och ansvar.
Sommaren 1987 var sommarn vi förlovade oss och jag sa att om det skall låta sig göras så skall det ske på en speciell ö, en sago-ö. Jag mindes hur jag målade, enligt mitt minne, en av mina bästa teckningar nånsin eftermiddagen 8/7/1987 hos Dorcas och Nicky i Bray. Det var en sommaräng i grönt blått och många nyanser à la Turner. Det var med färgpennor och jag lyckades få fram dimmigheten som är typisk för Turner och mina färger var klarare, uppfyllda av glädje och inre frid, nyförlovad och på väg. Synd att verket blev kvar i Bray. Dagarna på Irland med tummarna i vädret glömmer vi nog aldrig, och vi kommer säkert ihåg samma saker, även om jag kanske är ensam om djupet i de musikaliska minnena. Jag var på pub och snackade med Mairtin O’ Connor från De Danann själv (skall söka upp intervjuerna som jag har arkiverade på kassettband i mina skrivbordslådor). Men konserten på Olympia-teatern var vi båda med om, och festen på uteserveringen i Bray där det mörka ölet flödade. Min poetiska ådra flödade också dessa dar. En formulering jag kommer ihåg att jag skrev ner på norra Irland var: En cigarett till frukost….
Poesin fortsatte att flöda i Wales efter att jag åkt England runt med The International Summer School Tour i Aberystwyth, Jag hade visst lyckats få loss en del pengar för att göra det, men det räckte bara till rundturen, och nån två veckors kurs mitt i sommaren hade jag inte lust med heller. Sedan stannade jag kvar och åkte omkring i Wales och gjorde programmet ”Dåtidens nutid”. En ensam vandrare som stötte på folk varthän han kom, på konserter, på vägen med tummen i vädret: Genom att presentera mig som journalist fick jag direct access till intressanta människor inom både litteratur och musik. 87 var ett bra år.
Läste Roald Dahl på mina resor med buss och tåg och träffade sen mannen i Göteborg på Bok&Bibliotek. Där var också Björn Afzelius som skrivit en roman om Cuba och Ulf Lundell som var glad och full och promoverade sin Tårpilen. Vi satt på Linneus ute- servering och skrålade i sommarkvällen. Joakim Strömholm var där och bakom disken stod Totta Näslund och serverade. Han kallade mig Finland och sa sig minnas turnén jag fixat med hans Bluesband i Finland i början av 80-talet. Festen fortsatte i Trädgården och dit lyckades Dan Hylander få in oss trots att det var fullt. Bodde hos Bosse i Haga, ett övernattningstips jag fått utav Peter i KBH. Så Bosse-Luddes och min bekantskap har sträckt sig över 17 år snart. Tommy har jag känt i 30 år och det är alltid bra att ha nånstans att slagga över i Stockholm och att ha några att dela både musikaliska och allmänt manliga erfarenheter med.
På flygkartan kan man se både Dakar i väster, Havanna i söder och Ungava Bay som planet flyger över just nu. Vi har lämnat öppna Atlanten bakom oss och befinner oss på kanadensiskt territorium, eller kanske mer korrekt, inuitmarker. Höjden är fortfarande den samma och farten likaså. 3,14 kvar till Chicago där det fortfarande är söndag morgon, medan ni redan är inne i en sen eftermiddag.. Jag måste nog sträcka på benen ett tag för baken börjar domna. Tar kanske och börjar läsa Coelhos Alkemisten. Köpte den på Arlanda för att ha något vettigt att göra på denna 9 timmar långa flajt. Packar in maskinen och tar upp den i Chicago nästa gång, Inch’Allah.
Kramar och respekt,
Mayor Tom
…. to ground control
Kommentarer
Skicka en kommentar